Igår var den värsta dagen i mitt liv hittils!
Stod i badrummet och borstade håret när telefonen ringer. Dolt nummer..
Läkaren undrade om jag kunde komma upp på en gång för Evangelie var dålig. Jag släppte allt och bara sprang!
När jag kommer in i salen är det läkare och sköterskor runt våran plats och en sköterska tar tag i mig och kramar mig, jag fick panik! De skärmade av våran plats och jag fick sätta mig och invänta läkaren. Nya apparater stod uppradade med siffror som blinkar och låter och jag vet inte vad allt.
Läkaren kom och förklarade att hon blivit sämre ganska fort, syrgasen på 100% och saturationen sjunker. De gjorde allt de kunde och satte in nya maskinen som blandar syrgasen med kvävgas för att sänka blodtrycket runt lungorna.
Nu var det bara vänta, vänta och hoppas att hon hämtar igen sig!
"Nu tar vi det här minut för minut" ord jag aldrig kommer glömma. Höll ihop så länge jag bara kunde men när han sa att nu finns det inget mer att göra då brast det. Sen hörde jag "Har någon ringt pappan? Vi ringer Jan-Erik!"
Paniken var total och sköterskan försökte tvinga på mig saft, som att det skulle hjälpa!? Hon ville bara väl men saft var det sista jag hade i tankarna.
Hon fick något (önskar jag kom ihåg vad det hette) som mjukar upp lungorna för det "kanske" kan funka.
Mycket lång väntan och sakta sakta började det stiga.
Blev till slut skickad i säng men tror ni jag kunde sova för det? Nej, efter någon timme var jag igång igen.
Hade just slumrat till när telefonen ringer (runt 09.00) och sköterskan berättar att jag ska ta mig en sovmorgon för nu låg syrgasen på ca 60% och det var betydligt mycket lugnare.
Sprang iaf upp för att se om det verkligen var sant och det var det!
Nålar och blodgasen bekom mig inte alls jag satt där hela tiden och sen efter jag fått veta att den varit bättre sen igår kunde jag gå ner igen och då blev det en fika på ålidhem med familjen Larsson.
Under resten av dagen och kvällen har det sakta gått framåt och nu när jag var upp sist låg syrgasen på 51% saturationen på runt 90 men jag kan ändå inte slappna av.
Tankarna har farit hej vilt idag/igår "Vad händer om hon inte klarar det här? Vad händer med mig/oss då?" Usch, vill inte ens fundera i de banorna men hjärnan går på frigång när den väl sätter igång.
Vet inte när jag har varken ätit eller sovit ordentligt sist. Eller jo jag vet att jag åt lunch igår, gills det? Sova en hel natt i sträck det var nog några dagar innan hon kom.
Pratade med Agnes (en annan mamma) om vad som är normalt och inte. Hon kom ju med sina tvillingar (v25) för inte så länge sen så allt hon går igenom nu har vi redan gjort. Hon var hemskt ledsen över att ena tösen fått högfrekvens på respen och jag hör mig själv säga "det är normalt!" NEJ DET ÄR INTE NORMALT! Normalt är att gå hela graviditeten ut, vara på bb ett par dagar, fara hem och leva happyley ever after, DET ÄR NORMALT! Men men för att vara här så är det normalt med förändringar på respinställningarna, pvk, pcvk, extubering, intubering, fram och tillbaka hela tiden. Sjukt nog något man vänjer sig vid efter ett tag men jag förstår henne för varje gång man stöter på något nytt så rasar hela ens värld.
Det som hände igår kväll var inte en liten "bump on the road" som man vänjer sig vid, det var på blodigt jävla allvar och jag har inte hämtat mig ännu, kommer jag nog aldrig göra till 100% heller! Men att inte vänja sig, vänjer man sig vid kanske!?
Nu ska jag försöka få mig lite sömn, hoppas på att ingen ringer inatt utan att det är lugnt och stabilt! Imorgon måste jag försöka äta nåt. Är inte hungrig alls men -4kg de senaste dagarna bara, visst "whoho!" men när de uppstått av oro kan man inte precis hurra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar