Våga slappna av och vara glad.

Telefonen har INTE ringt inatt men jag har sovit oroligt och sprungit runt i japan i mina drömmar.
När jag var på väg upp stannade läkaren och väntade på mig. Jag såg lång väg att han ville prata med mig och hjärtat började slå i galen takt.
Han ville bara tala om att det såg så mycket bättre ut och att hon börjat svara på kortisonet.
Försökte ta ett djupt andetag men kunde inte få ner luften så långt.
Sen sa han att han gissar att hon passerat kilot nu men eftersom ingen vikt kan fastställas så länge hon behöver kvävgasen är det svårt att svara på. "whohoet" kommer sen när jag kan se det på papper..
Extubering kom även på tal, alltså framöver. Jag blir glad av att höra att det faktiskt finns ett "framöver" just nu!

Huvaligen! Jag kan inte slappna av riktigt ännu, vågar inte vara glad IFALL något händer och försöker ta en liten sak i taget.

Sköterskan som var med under katastrofen som försökt tvinga på mig saft kom och kramade mig idag och förklarade det här med saften och varför det är bra. Jag bad om ursäkt om jag kom i akut trotsålder men jag hade verkligen inte "tid" med saft just då.

Ja just ja! Jag skojade lite med läkaren och sa "Det där gör du fan inte om!" han bara skrattade åt mig! Stämningen kändes betydligt mer lättad idag. PUST!

Har inte tagit så mycket nya kort, ska kolla i kameran om det ligger några jag glömt föra över sen. Väntar kanske några dagar så jag vet att det är lugnt igen, nu ska ju kvävgasen trappas av och sen får man se hur det blir när den försvinner..